Lär dig läsa frakturstil, övningar

Ordet ”paleografi” är sammansatt av ”paleo-” = gammal och ”-grafi” = tecken eller skrift, och betydelsen blir alltså vetenskapen om äldre skrift.

Paleografer har sysslat med studier av skrivkonstens utveckling och användning i äldre tider, men också med läsning och tolkning av gamla handskrifter.

Den internationella paleografin är omfattande särskilt vad gäller medeltida latinska texter. En särskild gren innefattar den grekiska paleografin, men även specialinriktningar finns såsom papyrologi (egyptiska skrifter på papyrusrullar) och ostrakologi (texter på lerskärvor). I Sverige har forskningen länge varit eftersatt, men på senare år har fr.a. nordister och arkivarier gjort stora framsteg.

Paleografins historia

Första gången begreppet ”paleografi” användes var 1708 då fransmannen Bernard de Montfaucon (1655-1741) publicerade ett omfattande verk om den grekiska skriften, ”Paleographia graeca”. Termen kom därefter länge att användas exklusivt för just grekiskan.

Det dröjde omkring hundra år innan den gjorde sitt intåg även i latinska sammanhang. Latinsk paleografi existerade dock åtminstone sedan 1600-talet, men under andra benämningar, främst diplomatiken. Ett startår har satts till 1681 då ytterligare en fransman, Jean Mabillon, på vetenskapliga grunder och med paleografiska metoder bevisade äktheten i de äldsta latinska urkunderna som fanns bevarade i Frankrike.

Det skulle emellertid dröja till in på 1800-talet förrän intresset för paleografin växte. Tidigare hade man mest sysslat med katalogisering och systematisering. Men från 1820-talet och framåt anlades skolor och läroanstalter som tog sig an uppgiften. Paleografin blev därför allt mer vetenskapligt inriktad och nya underdiscipliner växte fram, inte minst efter upptäckten av papyrer i Egypten under slutet av seklet. Ända in på 1900-talet ägnade sig emellertid paleograferna enbart med medeltida latinska texter.

Efter andra världskriget har utvecklingen gått fort. Den stora innovationen kom återigen med en fransman; Jean Mallon som själv var inriktad mot den romerska perioden, och därför introducerade äldre skrivkonst i paleografins fält, inledde även studier av hur bokstäverna hade skrivits. Tidigare hade man nämligen enbart intresserat sig för hur de såg ut.

Med den nya metoden kunde man nu mer precist skilja olika skrivsätt från varandra och man fann bland annat att det dagliga användande av skriften varit mer drivande i utvecklingen än man tidigare trott. Intresset för hur tecknen skrevs spillde över på nödvändigheten i att forska kring vilka skrivverktyg man använde. Detta öppnade i sin tur nya dörrar för socialhistoriska studier, men även för forskning kring skrivkonstens spridning och utveckling.

Skrivkonstens historia

I skrivkonstens vagga ligger kilskrift, hieroglyfer och för skandinavisk del även runor. De äldsta fynden som kan tolkas som skrift har daterats till drygt 3000 år f.Kr. Det var sumererna i Mesopotamien som då använde ett system av bilder där varje bild motsvarade ett ord och som sammanfogade bildade meningar och text, så kallat logografisk skrift. Med tiden utvecklades systemet som inlemmade fler komplexa funktioner och även började skrivas med killiknande verktyg med vilka man gjorde avtryck i lertavlor. Därav namnet kilskrift.

Mycket tyder på att den kinesiska skrivkonsten kan vara jämngammal med den sumeriska. Det är däremot osäkert om den utvecklats självständigt eller genom influenser från Mesopotamien. De egyptiska hieroglyferna är däremot jämngamla med kilskriften och skrevs på papyrus eller ristades i sten.

De tre skriftkulturerna fick en likartad utveckling. Från rena avbildningar blev tecknen mer stiliserade och kom även att ändra betydelser från hela ord till enbart stavelser. System där varje tecken på detta vis motsvarar en stavelse kallas syllabografisk skrift. Kilskriften är härvid den tidigaste syllabografiska skriften. På motsvarande sätt utvecklades en japansk syllabografi ur den kinesiska logografin, samt i Fenicien en semitisk syllabografi ur de egyptiska logografiska hieroglyferna.

De sistnämnda, fenicernas stavelseskrift, kom i bruk omkring år 1000 f.Kr. Skriften byggde helt på stavelsens konsonant medan vokalen förblev obetecknad. Den är därför svårtolkad för nutida paleografer som inte kan veta vilken vokal som användes vid olika ord. Den Feniciska skriften övertogs av grekerna omkring år 900 f.Kr. Deras bidrag till utvecklingen blev att sätta in de saknade vokalerna. Därmed hade ett nytt system uppstått där varje tecken motsvarade ett ljud, så kallad alfabetisk skrift, efter grekiskans två första bokstäver, α β, alpha beta.

Via etruskerna anammades det grekiska alfabetet av romarna som omkring 600 f.Kr. utvecklade det latinska alfabetet som vi använder idag. En germansk variant utvecklades omkring år 0, vilken sedermera importerades till Skandinavien och bildade runskriften, den så kallad futharken efter runalfabetets alla bokstäver. Runorna ristades huvudsakligen i trä och användes i Sverige fram till kristianiseringen då det latinska alfabetet tog över.

Den latinska skriften

Den äldsta romerska skriften var en majuskelskrift som skrevs med kapitäler. Bokstäverna var åtskilda från varandra och krävde således att präntaren lyfte pennan mellan varje tecken. Omkring 150 e.Kr. började ”uncialer” som var en mjukare och rundare variant av kapitälerna användas. Uncialskriften fick även inslag av ett antal bokstäver av minuskeltyp, det vill säga motsvarande dagens gemener. Den fullt utvecklade minuskelskriften framträdde ungefär från år 300 e.Kr. Minusklerna kännetecknades bland annat av att de till skillnad från majusklerna var sammanbundna med varandra med så kallade ligaturer.

Ur den romerska minuskelskriften utvecklas å 600-talet en rad olika nationella skrivstilar såsom den italienska, den merovingiska och den västgotiska. I Britannien kom däremot troligen de romerska uncialerna att bli föregångare till den iriska eller insulära skriften. Denna skriftform, som även hade fått influenser från de gotiska runorna, exporterades flitigt av dessa missionärer bland annat till Skandinavien.

Med undantag för Britannien skedde under medelten en splittring och i många avseenden en försämring av de gamla nationella skrivstilarna. Detta märks inte minst vid försök till tolkningar av den svårlästa merovingiska minuskeln. Efter det karolingiska rikets uppkomst formades i en anda av renässans en ny skriftform som troligen byggde på de gamla latinska majusklerna men med influenser från bland annat den insulära skriften. Den karolingiska minuskeln, som den nya skriftformen kom att kallas, fick status som statsskrift och spreds därför över hela riket. Karolingisk minuskelskrift användes för såväl latinska texter som texter på folkspråk under epoken mellan 800- och 1100-talen. Den erbjuder även en för ögat mycket trevligare läsning än de äldre nationella stilarna.

Från mitten av 1100-talet slog emellertid den gotiska kursiven igenom. Vi känner den från arkitekturen där de runda formerna på till exempel kyrkofönster ersattes av spetsiga och kantiga. Samma utveckling skedde inom skrivkonsten med den gotiska kursiven där bokstäverna blev smalare och kantigare. Vidare blev ligaturerna, det vill säga bokstävernas sammanbindning, mer dominerande med ögleformer och streck. Den gotiska kursiven blev om möjligt än mer dominerande i Europa än den föregående karolingiska. Men någon enhetlig skrivstil är det ändå svårt att tala om då variationerna var snart sagt lika vanliga som antalet skrivkunniga.

Under den italienska renässansen på 1300-talet kom krav på en återgång till de klassiska stilarna. Det var emellertid inte den romerska skriften som kom att avbildas utan istället den karolingiska minuskeln.

Som vardagsskrift renodlades dock den gotiska kursiven som utvecklades till vad som kallas humanistkursiv. Vid boktryckarkonstens intåg existerade således humanistkursiven och den gotiska kursiven parallellt. Den förstnämnda är grunden till våra dagars antikvastil och den tryckta lutande kursivstilen. Den gotiska kursiven lever idag vidare i en frakturstil, som finns både i handskriven och tryckt form.

Utvecklingen i Sverige

De äldsta bevarade skrivna texterna i Sverige är ristade i runstenarna huvudsakligen från tiden mellan 800- och 1100-talen även om de allra äldsta har daterats så långt tillbaka i tiden som till 200-talet e.Kr. Med kristendomens införande under tidigt 1100-tal kom den latinska skriften. Fram till 1200-talets mitt finns dock endast spridda diplom på latin bevarat i Sverige vilka är skrivna med karolingisk minuskel. Den äldre västgötalagen från tiden närmast före 1250 är den äldsta bevarade handskriften på svenska. Stilen är blandad med inslag av bokstäver från både insulär skrift och runor. Dessa inslag försvinner emellertid snart och ersätts av latinska bokstäver, man börjar således vid omkring 1350 använda th eller dh som ersättning för det äldre insulära tecknet þ (thorn).

Samtidigt började ligaturer förekomma åtminstone i de vardagliga texterna som t.ex. brev. Vadstenakursiven, som blev allmänt spridd, är exempel på detta med sina mjuka och runda bokstäver. Under 1400-talet ersattes den karolingiska minuskeln – i Sverige precis som i Europa – av de spetsiga och kantiga bokstäverna från den gotiska stilen. De texter vi finner från den här tiden kännetecknas fortfarande av en begynnande användning av ligaturer. Bokstäverna är endast delvis sammanbundna med varandra. Vidare är texterna fyllda av förkortningar.

Det kraftiga tyska inflytandet på det svenska kulturområdet gällde även skriften. Det är således inte särskilt förvånande att frakturstilen (även kallad för nygotisk skrift) importerades i början av 1500-talet. Skriften får en tydlig karaktär genom att den lutas kraftigt framåt samtidigt som sammanbindningarna mellan bokstäverna blir vanligare. Detta underlättade skrivandet av långa texter som efter reformationen blev allt viktigare. De talrika förkortningarna från tidigare texter har däremot blivit mer sällsynta troligen beroende på att tillgången på papper ökade. Sammantaget kunde texterna skrivas snabbare, men läsbarheten försämrades på grund av sammanbindningarna (ligaturer), då enskilda bokstäver flyter in i varandra.

Vidare har en del bokstavstyper förändrats i viss utsträckning. Till exempel skrevs flera bokstäver med så kallad öglebrytning där kroppen separeras från bokstavens stapel, tydligast ser man det i bokstaven a. Bokstäverna u, v och w blev för tydlighetens skull försedda med diakritiska tecken i form av ett streck eller en båge ovanför sig.

Även de diakritiska markeringarna på å, ä och ö förändrades och blev mer stiliserade. Tidigare hade å skrivits som ett a med överskrivet o, medan ä och ö utgjordes av ett a respektive ett o med överskrivna e. Under 1500-talet byttes de överskrivna bokstäverna ut mot en ring (som dock inte alltid var sluten), respektive två prickar (den ena vanligen snett ovanför den andra). Bokstaven y gled över och liknade den närbesläktade kombinationen ij, dock med den svårfångade skillnaden att y skrevs med nedstrecket böjt bakåt, medan ij hade sitt streck rakt nedåt.

Frakturstilen behölls sedan utan några större förändringar som svensk nationalskrift ända in på 1800-talet. Under en period under 1700- och början av 1800-talet blev emellertid skriften extremt spatiös. Denna så kallade slängskrift uppstod bland sekreterare som vanligen fick betalt per sida.

Parallellt med frakturstilen existerade den latinska humanistkursiven. Den användes huvudsakligen för namn samt latinska och romanska lånord. Båda stilarna användes således omväxlande i samma dokument. Humanistkursiven (antikva) är i grunden densamma stil som vi använder idag och utgör därför inte någon svårighet att tolka. Från tiden kring sekelskiftet 1800 finner man alltfler dokument skrivna enbart med antikvastilen, och in på 1820-talet har frakturstilen så gott som helt försvunnit ur kanslierna. I dess tryckta form finns frakturstilen dock långt in på 1900-talet.

Den så kallade tyska stilen

Den frakturstil som är vanligt förekommande i Sverige de senaste 500 åren importerades från Tyskland kring 1500 och kallas därför ofta även för tysk stil. Det är en vilseledande beteckning, inte minst då frakturstilen fanns i stora delar av Europa. Då denna stil i Tyskland blev alltmer svårtläst har den i början av 1900-talet vidareutvecklats. Ludwig Sütterlin skapade 1911 en skrift som efter honom kallas för Sütterlin. Den bygger på frakturstilen, men många bokstäver är förändrade, i synnerhet versalerna. Denna skrift är både kalligrafisk och synnerligen svårläst, även för tyskar, inte minst efter att nazisterna år 1941 förbjöd all form av frakturstil.

Sütterlin var utöver det helt okänt utanför Tyskland som följande citat kan belysa. Som ordförande för Svenska Vegetariska Föreningen skrev Johan Lindström Saxon (1859-1935) i början av 1900-talet till alla internationella kollegor:

I will herewith urge the vegetarians of the world to be kind to use typewrited letters by international correspondence. When this is impossible, I urge specially the German speaking people to use European handwriting, because the German handwriting is unknown in Sweden. To get such a letter read, it is necessary to go to an expert, which always is attended with trouble and costs and also delays the answer – if it on the whole will be any answer. Many people like better to throw such a letter in the wastepaper basket instead of trying to have it deciphered.

(Riksarkivet Stockholm (Arninge), Svenska Vegetariska Föreningen, E 1 B, vol. 1, J L Saxons korrespondens med mera material 1906-1932, odaterat koncept)